Den 11 augusti tog Viggo sina första steg ut i den vida världen. Och nu idag... elva dagar senare går han hela tiden. Eller ja inte hela tiden men nästan. Det är knappt så han kryper längre. Viggo älskar att gå. Han är så lycklig när han spatserar från rum till rum. Eller när han går ut på altanen helt själv och nästan rymmer iväg. Det är så, så underbart att se. Så fantastiskt är det. Det lilla livet går, förstår ni - han går hit, dit, fram & tillbaka.

Pappa P har tjatat och tjatat på att Viggo aldrig börjar gå. Tjatet är nu över gott folk. Viggo-san GÅÅÅR! Och han gör det i Thailand. Kommer vi aldrig att glömma (ja ni vet när andra föräldrar frågar "så när började han gå?" - i Thailand faktiskt, säger vi stolt!).

Jag är så, så stolt över vår son. Nu har Viggo lärt sig att man kan ge saker till varandra också. Han älskar det. Skrattar varje gång man säger tack. Åh, gosh vad vi är stolta!

Viggo har separationsångest. Det brukar visas sig när de når niomånaders ålder. Han tror att vi ska lämna honom. Lilla stackaren. Och på det så är han sjuk. Nu vill jag verkligen ta upp honom hela tiden.

Träning ger färdighet! Bra Pappa P, hans förtjänst igen. Nu kryper Viggo-san. Han är så nedrans söt när han kryper runt på alla fyra. Nu finns det inget stopp och det är nu man måste ha ögon i nacken.

Kommer ni ihåg att jag snackade om hur jag inte fick in Youtube-klipp på bloggen. Nu har pappa hjälpt mig och det funkar (såklart, allting funkar när pappa är i farten). Titta så underbart söt han är när han käkar gröt.